Hösten kan vara riktigt fin men måste den vara så ruggig? Mörkt och regningt ingen skymt av solen. Känns som det här senaste halvåret mest har regnat bort. Efter sommaren som var hade man ju kunnat hoppas på en finare höst. Men det är väl bara på bilder den ser ut så här? (lånad bild från google)

För när jag kollar ut ser det mest grått och dött ut. Man kan ju bli deppig för mindre eller hur?

På tal om deppig så finns det ett låst inlägg för er som har tillgång till det. Väldigt bittert idag så förvarnar er... 

Känner mig lite ur gängorna överlag i dag känner jag. Fick ett tråkigt mail eller ett mail jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vill gärna vara din vän men det känns så ovant. Har vi någonsin varit vänner? Och vad har vi varit egentligen? Vi har aldrig haft ett förhållande, vi har aldrig dejtat, vi har aldrig varit vänner med förmåner men vi har inte heller varit vänner. Men vänskap ja det vore nåt det, det skulle glädja mig tror jag! I vilket fall är jag orolig för dig inte för att du läser detta men ändå. Det oroar mig och det gillar jag inte. Livet är svårt ibland!

Så kom då den här dagen i år igen. Årsdagen. 

För femte gången kom den i vanlig ordning.

För fem år sen idag sågs vi för sista gången i detta livet. 

Du var och är min stora förebild. Fem år har gått och sorgen har lagt sig men saknaden består.

Jag vet att du vandrar bredvid att du aldrig skulle släppa taget.

Och jag släpper aldrig taget om dig. En dag vet jag att vi möts igen. 

Till den dagen bevarar jag dig i hjärtat.

Fem år, åren går fort. Men jag kommer alltid alltid sakna dig!

Just den här tiden på året är saknaden större. Det närmar sig. Om lite drygt en vecka skulle du fyllt 65 år. I år skulle du varit pensionär på riktigt men det blev inte så. Sommaren var din tid, du trivdes som bäst. Jag minns så väl den sista sommaren. 60 års dagen och barnbarn närmade sig. Det du sa att du aldrig skulle få. Jag är så tacksam att du fick träffa Joel. Ditt barnbarn. Att du hann med det. Ni fick två månader tillsammans men det satte spår, jag vet inte hur han kan veta vem du är. Men det gör han, han känner igen dig på bilder utan att man säger något. Han pratar om dig som om du vore alldeles här hos oss och jag vill så gärna tro att han får träffa dig. Att han fortfarande kan se dig, för han pratar om dig som om du precis varit här och hälsat på. 

Jag tror att du valde en utväg, att du tog möjligheten för att du inte orkade mer. Jag tror du var nöjd med livet. Att du visste att allt skulle bli bra. Jag tror att du lämnade en stor del av dig själv i ditt barnbarn. 

Jag är så tacksam för den där sista sommaren, dom minnena glömmer jag aldrig, dom harjag gömt längst in i hjärtat. 

Framför allt är jag så tacksam för att inget kan få tron på att få ses igen aldrig sviktar. Det är bara en fråga om tid. Jag vet att du finns kvar här hos oss som älskar dig. Men jag kan inte hjälpa att jag skulle vilja se din min nu, jag har kommit så långt. Jag önskar du fick dela detta med mig. Den människa jag blivit, jag tror du skulle varit stolt. 

Där på andra sidan molnen där solen alltid skiner, där väntar du på oss det vet jag. Jag känner det i hjärtat. Sen den dagen du lämnade oss har jag aldrig någonsin fruktat döden, det här är en resa mot ett högre mål. Jag försöker leva livet fullt ut, för jag vet hur fort det kan ta slut.

Det fanns i osagt mellan oss, vi visste vart vi stod. Men jag önskar ändå att jag sagt hur mycket jag älskar dig. Att du hade fått med dig dom orden på din sista resa. 

Så lilla pappa tills vi möts igen får jag viska ut i vinden hur mycket jag älskar dig och hur tacksam jag är för att du hade valt att spendera ditt liv med just oss. 

Jag saknar dig mer idag av flera skäl men jag vet att du vaktar på mig och att du säkert ler i din himmel för utan ord visste du hur det var ställt. 

Men jag kan inte hjälpa att det finns dagar som idag då jag känner mig så fruktansvärt ensam för att du inte finns här hos mig. <3

Idag när jag åkte hem efter att ha skjutsat hem Jere till sig hände något.

Ni som känner mig vet ju att jag är troende och tror på mycket saker. 

Idag på parkeringsplatsen kom en vit liten fjäder dalande, en riktig sån dunfjäder som man inte ser så ofta. Den dansade framför mitt ansikte i några sekunder och sen var den bara borta. Såg inte att den steg upp mot himlen eller blåste åt ett annat håll. Den bara försvann. 

För mig betyder en fjäder något speciellt. Så idag tror jag det kom en hälsning från en annan plats. En plats bortom tid och rum där de som lämnat oss bor. En plats där vi alla ska mötas igen. 

Där på andra sidan molnen bor min pappa och kanske var det en hälsning från honom idag.